lloydilondon

Jag kommer på mig själv med att ligga med ett sus i magen. Trodde det var hunger först, tänkte sen att det kunde vara oro. Vet nu att det är ångest. Jag har ta mig tusan gått och samlat på mig ångest som just nu susar så det tjuter i magen på mig. Ångesten har sin bas och grund i vintern. Jag är livrädd, avskräckt och jävligt omotiverad till vintern som kommer krypandes. Detta håller inte. Jag har redan innan den riktiga vintern brytit ut byggt upp en susande ångest i magen som är stark nog att göra mig illamående. Ni hör, ohållbartkoncept.

Jag går inte med lika lätta steg, jag ler inte lika brett, jag glittrar inte lika skimmrande med mina ögon på vintern som jag gör på sommarn. Hjärtat slår av gammal vana, inte av lust. I framtiden (efter detta fantasiska och magiska London äventyr) så ska jag leva någonstans där jag går på moln, där min mun sträcker sig från öra till öra och där mina ögon glittrar som tomtebloss. Någonstans där solen finns, där vill jag finnas.

I framtiden kommer jag inte behöva åka på solsemestrar - utan på vintersemestrar.