lloydilondon

Bildbomb so to speak. Sista tjatet om midsommar. Nu är det ta mig tusan nästan helg igen. Och inatt så kommer Josefin Johansson, cant wait!

Kan kort säga att midsommar var svårslaget, succé! Borde inte rabbla upp allt roligt som hände. 1 för att inlägget skulle aldrig ta slut. 2 för att det är för att det är hemligt. Men kan nämna att jag stötte på och hängde med några 'Made in Chelsea' (som tv-serien 'The Hills' fast a la London style) grabbar inne på Green room. Jag följer den serien slaviskt men låssades ändå som om jag inte hade en aning om vilka de var. Kan nämna att maten var himmelsk, trots att jag under dagen hade sprungit på den lilla italienska grå-håriga huvud-kocken på Maddox. Då hade han med yviga gester beklagat sig över att vi tvingade honom laga svensk mat. Tänka sig!

Kurirerar mig från 3 späckade dygn hemifrån fulla av fest och äventyr med lite örongodis. Och i detta fall även ögongodis. Jag återupptar min svunna kärlek för Chris Martin och hans gäng då jag genom tvn får ta del av deras imponerande spelning på Glastonbury. Känner mig nära till lycka och även gråt.. och hade jag varit en katt hade jag definitivt spunnit just nu.

Efter inte många timmars sömn efter en natt på The Box samt natt och morgon äventyr i Josefins lägenhet så spenderade jag fredagen på Club Maddox. Sju timmar tog det oss tjejer att fixa det sista för att skapa en riktig Sverige anda på Maddox. Midsommarstång och hela fadderullan, ska det va så ska det!

För att slippa att bli dygnsur i regnet så små springer jag till Freds skola. Min dåliga uppsyn gör att jag inte lägger märke till bilen som i alldeldes för hög fart svänger runt hörnet. Sen vet jag inte riktigt vad som hände. Lyckades landa på marken, och till döma av bilderna så landade jag nog på mitt högra knä. Blöt, 20 minuter sen och gråtandes så knackar jag på dörren till Freds skola. Med fem "lärare" som klappar mig på ryggen så kommer Fred ner för trappan med ett frågande leende. Jag ber om en kram från min favorit kille och plötsligt så är allt bra. Gubben, lilla gubben är nöjd för han fick choklad kex av lärarna efter att allas mamma och pappa hade kommit och hämtat deras små troll under tiden hans Josefin slirade runt i regnet.

Imorgon kommer London att få en helt annan glöd. Vår allas fantastiska Noeline landar i London och förgyller hela livet! Tillsammans med Melina och Arlinda flyger hon in för att dansa i Hyde park till Kings of Leon. Innan det tänkte jag visa dem Brick lane och efter tänkte jag ta dem till The Box. Vinnande koncept.

I torsdes som tidigare nämnt så var det ytterligare en utgång som gällde. Först for jag mot Barnes för att avnjuta middag med härliga tjejer hos Lovisa. Senare framåt natten så fick vi äran att komma in på The Box. Förståeligt nog så får man inte ta foto där inne så jag bjuder på några halvdana webb-kamera bilder från innan nattens upptåg. Det var inte alls otippat skitkul och hysteriskt. Slocknade klockan 7, delandes på en soffa med typ 6 tjejer hemma hos Lovisa.

Carlo fixade en hejdundrans avskeds fest för svenskarna på China white. Vi fick svenskt godis i mängder, dekorerad klubb, Make up store sminkning bara för att nämna lite. Vi var säkert 40 svenskar i samma sällskap. Roligast var att dansa runt med ballongerna tillsammans med Lisa, Tove & Ottilia. Stannade till småtimmarna och efter att åkt buss "inom"  High street Kensington med roligt sällskap hamnade jag i Toves säng vid 5-6 tiden. Måste inflika att jag hade 8 ballonger med mig hem. Party tjej?

I förgår var det skolavslutning på den Svenska skolan i London. Det resulterar i att typ alla mina polare åker hem inom denna veckan. Känns bra att vi haft 2 sjukt roliga utgångar i rad nu i onsdes och torsdes som avslut (skriver mer om dessa sen!). Roliga utgångar sammanfattar vår relation ganska så perfekt! Sköt om er tjejer och tack för vår tid.

För exakt ett år sedan så spenderade jag dagen såhär. Försöker finna lite nostalgi-känslor men det går trögt. Min livs situation är väldigt annorlunda just nu. Och det känns lite som att då var då och nu är nu. Då var bra, nu är bra! All good helt enkelt. Vill gratulera mig själv på nytt igen också för min lyckade skolgång.

I lördes, efter att krånglat och åkt vilse (jag får speeeeeel av att åka buss/tåg/tunnelbana i timmar varje dag) så kom jag fram till Claudia där jag blev bjuden på middag. Inte nog med att jag var oartig och typ kom 3 timmar försent (jag åkte buss...) jag kom bara och åt sen vände jag på klacken och hänkade med Tove & Ellionor till Cockoo. Konstigt återseende med den klubben efter att jag och Jenny hade en väldigt knäpp natt där. Lite besviken också då vi var menade att åka vidare till en öppning av Hugh Hefners nya Playboy klubb senare på natten (mest för att kändis-spana och för att öppningar är så exklusiva. Press osv). Mannen, myten, legenden, eller kanske ska säg mannen, äcklet, idioten var tillochmed på plats! Men av någon anledning så blev vi av med vårt bord där så vi stannade hela natten på Cockoo. Inte helt fel det heller.

Brukar vanligtvis ha tummen vänd åt andra hållet.. men just nu så pekar den bestämt neråt. I'm not crying myself a river, jag önskar bara att tiden kunde gå snäppet snabbare så jag kan få påbörja mina kommande äventyr. Jag känner mig klar med London, väldigt väldigt mycket klar. Kollade nyss på "Pluras kök" där Jason aka 'Timbaktu' var gäst. Jason berättade om hans iaktagelser i storstäder; folk springer i rulltrappor. En snabbt analys av mig själv och visst tusan springer jag alltid i rulltrappan! Vad knäppt, eller hur? Det måste jag sluta med. För precis som Jason sa "rulltrappan rör ju på sig, det är ju bara att stå där och chilla!".

Bestämde för övrigt att detta var min sista vecka av slappe, på måndag börjar planeringen inför hösten på allvar!

Jag hade kunnat göra en lång historia kort och nöjt mig med att skriva att det var STÖRT. Men jag tänker inte nöja mig med det. Därför kommer det en hel roman nu istället;

Linn (ytterligare en Linn) och Nathalie åkte dåraktigt ut till Alexandra palace klockan 11 kvällen INNAN spelningen och hade läger utanför entrén. Givetvis var det en av de kallaste dygnen och givetvis var de alla klädda i sparkdräckter.

Inte nog med att de var utklädda till jättebebis och jättekanin så var de också 20 timmar tidiga till insläppet. Detta gav tjejerna (och senare även mig och Malin när vi kom och köade de sista 6 timmarna) massa uppmärksamhet och även ett rykte. Personal och turister kom titt som tätt för att se med egna ögon och för att prata med oss. Vi lyckades bli bästis med de flesta vakterna och personalen. Några åkte hem från deras arbetspass och hann komma tillbaka för att hälsa på oss nästa arbetspass. Bäst var att vi lyckades bli bästis och bundis med ordningschefen som hade hand om insläppet.. återkommer mer om det.

Tillsist närmade sig klockan 9 och en lång kö började bildas. Vi stod längst fram med ett förväntansfullt pirr i magen. Speciellt jag och Malin då vi än inte hade våra biljetter (läs tidigare inlägg om detta djävulska krångel). Oroliga att vi ska ha köat i kylan i 6 timmar och sedan få krångel där inne och missta vår plats längst fram. Då tio minuter innan insläpp så efterlyser ordningschefen "de 2 tjejerna som än inte fått sina biljetter". Jag och Malin skuttar upp, ordningschefen öppnar gallret för oss och VI FÅR GÅ IN FÖRE ALLA ANDRA 10 400 PERS!!! Minns att jag och Malin skuttar runt utanför entén ett tag för att riktigt minnas hur 10 400 pers står med öppen mun och undrar vilka vi är.

Väl inne och med biljetter så rusar hela vår liga mot kö 2 som leder in mot salen där spelningen faktiskt ska äga rum. Snart öppnar de även de dörrarna och vi ser det enorma skynket som vi tidigare visste skulle finnas från att ha avundsjukt sett delar av spelningar på youtube. Sen står vi där, ALLRA LÄNGST FRAM PÅ EN SHM-SPELNING med gallret mot magen. Trycket ökar allt eftersom Tim Mason byts ut mot Alesso (pre-DJs). Måste inflika att vi får två handformade hjärtan av Tim och flertal blinkningar av Alsesso. (Och ja, med all säkerhet riktade mot oss, vi gav Tim våra hjärtan och han signerade tillbaka och ögonkontakt är svårt att missta)

En kvart innan SHM intar scenen börjar trycket bli enormt och vi börjar fatta att vi faktiskt har 10 400 pers i ryggen som trycker oss mot ett galler.

Kolla in denna video på introt som någon från folkmassan spelat in, SWEDISH HOUSE MAFIA Denna killen som spelade in detta står kanske i mitten någonstans. Axwell, Angello och Ingrosso är ju skitsmå och för oss så stod de ju bara någon meter ifrån oss. Vi och han har alltså cirka 5000 pers mellan oss och ändå så är trycket där han står hur stort som helst. Jag minns ingenting av vad som visades på skynket på nerräkningen. Jag minns bara att jag stod med armbågarna mot höfterna och med ett stadigt grepp på gallret. Fullt koncentrerad på och andas. Försökte också mentalt förbereda mig för explotionen som väntade då skynket skulle falla. Och när det väl föll då! Då började festen och det var helt saaaaaaaaatans galet. Jag kunde inte röra mig men gjorde mitt allra bästa att göra det ändå. Jag stod jämte Malin och Katy och vi hade så himla kul! Under hela spelningen så skeppades det avsvimmade tjejer och personer med panikattacker fram för att lyftas ut av starka vakter. Sammanlagt så lyftes säkert 500-1000 personer ut ur den galna massan. Däribland även vår stackars Linn som fick en panikattack. Lika ofta som tjejer svimmade så bad jag om vatten av vakterna längst fram. Svetten rann och min hals fick ta mycket stryk efter allt skrik. Hällde alltid hälften av vattnet i halsen resten över mig. Den totala lycko-rusningen och adrenalinet flödade generöst och det är handen på hjärtat det mest maffiga jag varit med om.

Det mest magiska var när grymma John Martin (sångaren från Miike Snow!!) kom ut och ställde sig mitt framför oss och sjöng "Save the world". Jag kan inte lyssna på den låten längre utan att vilja gråta. Mest för att jag minns hur farligt bra det var, lite för att jag längtar tillbaka till just de minuterna av magi.

Hemma klockan 5 på morgonen så låg jag i min säng och kunde trots utmattning inte somna. Jag låg som i extas med en bultande kropp. Jag hade blåa fötter för att de blivit stampade på, en svullen höft efter att jag i ett försök att hoppa blivit inputtad i gallret, en öm mage efter att gnuggats mot stängslet och två blodiga knän. Kinderna hettade efter eld explotionerna från scenen, försökte jag blunda så fladdrade konfettin och glittret från kanonerna längst fram framför ögonen på mig. Och i huvudet spelades "Save the world" med minnet av grymma John Martin ståendes rakt framför mig med SHM-grabbarna bakom honom. Där stod han och bad  oss "turn the crowd up now". Somsagt, magi.