lloydilondon

Sunday, solens dag. Och idag sken solen över oss, ett tag iallafall. Och jag laddade med D-vitamin på Wansworth stationen på perrongen i väntan på tåget till IKEA. På IKEA åt och köpte jag svensk mat. Jag har käkat knäckebröd i kopiösa mängder i sängen hela kvällen så just nu delar jag säng med ett gäng vassa smulor. För övrigt så tickar klockan mot way-past-bed-time men "ps. i love you" visas på tv och jag vill inte somna, för när jag vaknar så är det måndag. Måndag morgon. Jag är läskigt trött på barnen, jobbet och aupair-grejen.. fast det vet ni och det är inte särskillt spännande att läsa om. Jag berättar om min helg istället. I lördes gick jag och Linn på och såg "127 hours". Jag hade egentligen tänkt dedikera ett helt inlägg åt "127 hours" men den får vävas in i detta inlägget istället. Kort och gott så var den grymt bra! Dynamisk är det bästa ordet jag kan beskriva den som. Från första stund så blev jag hooked. Tempot, musiken, film tekniken och storyn var allt klockrent! Som tidigare nämnt så visas sorgliga och fina "ps i love you" på tv, och jag fäller då och då en blygsam tår. Hur kan man inte, berättelsen är så sorglig? Min poäng är att det inte är ovanligt eller särskillt svårt att skriva en story som får betraktaren att gråta av medlidsamhet. Som i "ps, i love you", mannen dör av cancer och änkan blir kvar ensam med endast minnen och en enorm tomhet. Tillochmed största isdrottningen skulle gråta, eller iallafall vilja gråta. Poängen är att både jag och Linn satt och hulkade i kapp med varandra när vi såg "127 hours", men inte av medlidsamhet utan av lycka! Lycka och lättnad. Det, mina vänner, är ytterst ovanligt.




Ni vet ju vid det här laget att vi såklart också gick ut en kväll under helgen. Denna helg till Embassy, det var svinkul - såklart. Speciellt kul att kunna ha förfest hos Jenny som varit ensam hela helgen (lyx). Jenny, Tove, Ottilia, jag & Lisa.

Jag börjar sjunga på den engelska barnvisan "hey diddle diddle" på väg hem från Freds skola tillsammans med Fred;

J: Hey diddle diddle, the cat and the fiddle, The cow jumped over the moon. Då jag plötsligt blir avbruten av Fred som säger
F: No, the cow has twissted his ancle, the cat will have to jump over the moon for him today.

@ the o2 arena

Bör nämnas (och besökas om möjlighet!). I fredes trallade vi, en skara på 7 pers, till the o2 arena - vilket bara det är en upplevelse då jag många gånger stirrat på tvn då inspelade konserter därifrån visats. Vi trallade dit bort för att gå på utställning. För £11 slank vi in i Titanic-world.. typ. I handen fick vi ett varsitt boarding card, med ett namn + lite info om denna personen. Personen i fråga befann sig 1912 på båten Titanic i verkligheten. Alltså inget latjo lajban utan en riktig persons identitet och ytliga detaljer. Vi trallade vidare in på utställningen omställda och agerande som våra nya identiteter. Jag en kvinna från Southampton, 33 år med 2 barn incheckad i 3e klass fick skåda och läsa saker från och om Titanic. Visste ni att männen som jobbade med att få detta erorma skepp att röra sig (kol-skyfflarna) arbetade i 65 grader, timmar i sträck? Eller att det bara fanns 16 liv båtar för tusentals passagerare. Eller att top-sviten kostade mer än en halv miljon i dagliga pengar att hyra? Rummet, likväl sviterna var också återskapade in i minsta detalj. Tillochmed så noggrant att mattan på golvet hade samma mönster som det haft i verkligheten. Min 3e klass biljett gav mig ett simpelt rum påminnandes mycket om ett dagligt hostel rum. Faktan var häftig. Men häftigast var alla prylar. Tallrikar, skor, pappersbiljetter, varningsklockan som i panik ringdes i då skeppet kört i isberget. Allt hittat och bevarat från den djupa havsbotten. Att man också fick kila in ett finger och röra vid en liten plåt-bit från Titanic känns konstigt (eller kanske förklarligt) nog maffigt.

Sista sektionen i utställningen var döds- och överlevnads listorna från passargerarna ombord. Jag, som den 33 kvinnan tillsammans med mina 2 barn överlevde!

Ni hör ju själva att det inte är någon bra kombination. Men just idag har jag haft en groteskt låg dag. Jag vill inte tjoa "rrraaaawhh" och svischa med de förbaskade plast dinosaurierna i luften något mer. Jag är lite smått trött på att barnen inte har någon som helst verklighetsuppfattning, sympati eller respekt. Jobbigt också att de är egoister och kortsynta. Låter det lite hårt formulerat? Kanske. Eller så är det bara den råa sanningen.

Jag gräver ett hål för mig själv och hoppar nöjt ner i det. Ska börja fylla hålet med den uppgrävda jorden snart. För idag. Imorgon är en ny dag som min filosofiska far brukar predika. Lika sant som det är oundvikligt.

Malin har sprungit på intervjuer i olika delar av London hos olika familjer och fått erbjudande efter erbjudande vilket har triggat- likväl punkterat min egna entusiasm. Fan, jag har det fasligt bra där jag är - men kan jag få det ännu bättre? Fan, jag har det fasligt bra där jag är - vad tråkigt och...safe. Har märkt att rutiner och mönster har börjat formas. Jag gillar det inte.

Jag har utvecklats och ändrats och i ärlighetens namn blivit bortskämd sedan jag kommit hit. Jag är numera van vid att skapa nya bekanta varje helg, utforska nya ställen och sväva omkring på spännande nya platser/områden och byggnader. Jag suktar helt enkelt efter något nytt, fler bekanta och ny omgivning. Redan (eller bara just nu).

Jag vet att mönsterna och rutinerna kommer att rasera så fort solen och våren kommer kypandes. Då slipper jag ägna timmar åt diskussioner om klädval på morgonarna med Grace (varje-jäkla-dag) eller ägna timmar av dinosaurie-lek med Fred. I vår kan jag släppa barnen lösa i parkerna samtidigt som jag lapar sol på en bänk. Då ska jag skutta till skolan med barnen, inte rusa stressad med tusen väskor under ett paraply.

Jag har varnat er innan om min extrema fasa för höst och vinter. Det är ett under att jag klarat mig fram till halva januari tills mitt tydliga nerfall som fått utlopp idag.

I övermorgon kommer min syster, följt av sällskap de kommande dagarna av min pappa och farbror. Fotboll och konsert är redan bokat. Låter mer än lovande och kunde inte kommit mer lägligt. Sist men inte minst så ett STORT GRATTIS till Malin som flyttat till en ny familj idag. Best of luck. Älskar att jag fick ett sms där det stod "jag känner mig som en prinsessa"!