lloydilondon

Tänkte småmysa lite med barnen efter att jag varit ledig/ute hela dagen och heller inte sett dem på hela helgen genom att titta på lite innan-sov-dax-tv i soffan tillsammans. Att jag inte blev besvarad på tilltal kan jag ta, lama frågor om hur dagen varit är inte det mest spännande kan även jag erkänna. Men att den lilla killen tittar förskräckt på mig när jag sätter mig i soffan och sedan springer stortjutandes (läs: vettskrämt jag-vill-dö-skrik) därifrån kallandes på mamma är svårare att ta. Något jag absolut inte kunde ta var när jag chockad tänkte gömma mig i mitt rum möter den gallskrikande 3 åringen i hallen som GÖMMER SIG för mig när jag lugnt berättar att hans mamma är i källaren. 

Skriv förfan inte att det löser sig, att det blir bättre och att barn är så. De tar men ger desto mindre. Skriv inte att det inte är personligt, att jag ska strunta i det. Barn är svåra. Jag visste, jag har hört och tro mig jag vet det fortfarande.

Skriv att det låter ytterst konstigt. Att han är barnslig. Att han är dum för guds skull! Skriv att "fan vilken snoris". För jag är inte ledsen, jag behöver inte tröstas. Jag vill bara ha förståelse för min enorma irritation som surrar runt i min kropp just nu.

just nu, barnvakt, trött, tillsammans med min bok

Vandrandes längst Nortcore road här i Clapham tidigare idag fick jag förvånadsvärt många leenden av förbi passerande människor. Trevligt, tänkte jag först och sträckte lite extra på mig. Undra varför?, var också en tanke som ploppade upp. En reflektion av mig själv i en av butikernas speglar gjorde att jag kom på svaret på min fråga: mig själv och mitt enorma leende som formats av min mun. Det var inte de förbi passerande människorna som lett mot mig. Utan jag mot dem.

fotografi/redigering Noeline Trottien, tidig höst 2009

I brist av nya bilder så lägger jag ut dessa gamla goingarna. Som rubriken avslöjar så har jag en härlig helg att se fram emot, då ska jag passa på att knäppa massa bilder på området. Allt ser myket bättre ut i solljus och med en blå himmel som kontrast. Jag funderar på att spendera söndags morgonen i Hyde Park och dess kända "Speakers corner". Se vad talarna vid "Speakers corner" har att ge och förmedla.  Imorgon, däremot, är det fredag vilket resulterar att det bara är fem dygn tills flygplanet från Sverige bärandes på Malin och sidådär 100 fler passagerare når London. Fyra och en halvdagar noggrant räknat. Jag ser fram emot att välkomna dig min vän.

Jag förstod aldrig varför mamma och daddy (eller alla vuxna överlag) inte bara kunde lyssna på vad jag hade och berätta. Istället för att vifta undan mig lite avlägset med ena handen eller i bästa fall bli lovad att bli lyssnade på "sen, lite senare gumman". Buttert, irriterande och nonchalant vifta bort en på liknande vis som de vuxna viftar bort en irriterande och kliande fluga som klättrar på ens ben. Men nu var det ju ingen fluga som hängde i benet, utan jag, lilla Josefin. 

Sanningen är långt ifrån lika dramatisk. Barn pratar jämt. Hela tiden om de själva fick välja. Ofta om ointressanta men främst de mest osammanhängande saker. Jag tror att de sällan planerar i förväg vad de tänkt berätta utan låter fantasin, tillvaron och ödet bestämma det allt eftersom orden strömmar ur munnen. Jag låter barnen mala på, det är extremt praktiskt att kunna bli uppdaterad om deras sinnesställning genom att lyssna på vilket tonfall de använder. Men, jag måste erkänna att jag ibland har lust att vifta med handen precis sådär nonchalant som jag minns de vuxna göra.

Jag får speciellt lust till detta när barnen insisterar och avbryter i regel vart 5e minut just när man har ett annat pågående samtal vuxna emellan. Jag viftar inte dock, inte än. Utan lägger viktiga samtal om regler, tips och dagsplaner på standby läge för att lyssna på intelligenta påstående som "look, my tomato is red!"