lloydilondon

Tänkte småmysa lite med barnen efter att jag varit ledig/ute hela dagen och heller inte sett dem på hela helgen genom att titta på lite innan-sov-dax-tv i soffan tillsammans. Att jag inte blev besvarad på tilltal kan jag ta, lama frågor om hur dagen varit är inte det mest spännande kan även jag erkänna. Men att den lilla killen tittar förskräckt på mig när jag sätter mig i soffan och sedan springer stortjutandes (läs: vettskrämt jag-vill-dö-skrik) därifrån kallandes på mamma är svårare att ta. Något jag absolut inte kunde ta var när jag chockad tänkte gömma mig i mitt rum möter den gallskrikande 3 åringen i hallen som GÖMMER SIG för mig när jag lugnt berättar att hans mamma är i källaren. 

Skriv förfan inte att det löser sig, att det blir bättre och att barn är så. De tar men ger desto mindre. Skriv inte att det inte är personligt, att jag ska strunta i det. Barn är svåra. Jag visste, jag har hört och tro mig jag vet det fortfarande.

Skriv att det låter ytterst konstigt. Att han är barnslig. Att han är dum för guds skull! Skriv att "fan vilken snoris". För jag är inte ledsen, jag behöver inte tröstas. Jag vill bara ha förståelse för min enorma irritation som surrar runt i min kropp just nu.