lloydilondon

Jag förstod aldrig varför mamma och daddy (eller alla vuxna överlag) inte bara kunde lyssna på vad jag hade och berätta. Istället för att vifta undan mig lite avlägset med ena handen eller i bästa fall bli lovad att bli lyssnade på "sen, lite senare gumman". Buttert, irriterande och nonchalant vifta bort en på liknande vis som de vuxna viftar bort en irriterande och kliande fluga som klättrar på ens ben. Men nu var det ju ingen fluga som hängde i benet, utan jag, lilla Josefin. 

Sanningen är långt ifrån lika dramatisk. Barn pratar jämt. Hela tiden om de själva fick välja. Ofta om ointressanta men främst de mest osammanhängande saker. Jag tror att de sällan planerar i förväg vad de tänkt berätta utan låter fantasin, tillvaron och ödet bestämma det allt eftersom orden strömmar ur munnen. Jag låter barnen mala på, det är extremt praktiskt att kunna bli uppdaterad om deras sinnesställning genom att lyssna på vilket tonfall de använder. Men, jag måste erkänna att jag ibland har lust att vifta med handen precis sådär nonchalant som jag minns de vuxna göra.

Jag får speciellt lust till detta när barnen insisterar och avbryter i regel vart 5e minut just när man har ett annat pågående samtal vuxna emellan. Jag viftar inte dock, inte än. Utan lägger viktiga samtal om regler, tips och dagsplaner på standby läge för att lyssna på intelligenta påstående som "look, my tomato is red!"