lloydilondon

Sunday, solens dag. Och idag sken solen över oss, ett tag iallafall. Och jag laddade med D-vitamin på Wansworth stationen på perrongen i väntan på tåget till IKEA. På IKEA åt och köpte jag svensk mat. Jag har käkat knäckebröd i kopiösa mängder i sängen hela kvällen så just nu delar jag säng med ett gäng vassa smulor. För övrigt så tickar klockan mot way-past-bed-time men "ps. i love you" visas på tv och jag vill inte somna, för när jag vaknar så är det måndag. Måndag morgon. Jag är läskigt trött på barnen, jobbet och aupair-grejen.. fast det vet ni och det är inte särskillt spännande att läsa om. Jag berättar om min helg istället. I lördes gick jag och Linn på och såg "127 hours". Jag hade egentligen tänkt dedikera ett helt inlägg åt "127 hours" men den får vävas in i detta inlägget istället. Kort och gott så var den grymt bra! Dynamisk är det bästa ordet jag kan beskriva den som. Från första stund så blev jag hooked. Tempot, musiken, film tekniken och storyn var allt klockrent! Som tidigare nämnt så visas sorgliga och fina "ps i love you" på tv, och jag fäller då och då en blygsam tår. Hur kan man inte, berättelsen är så sorglig? Min poäng är att det inte är ovanligt eller särskillt svårt att skriva en story som får betraktaren att gråta av medlidsamhet. Som i "ps, i love you", mannen dör av cancer och änkan blir kvar ensam med endast minnen och en enorm tomhet. Tillochmed största isdrottningen skulle gråta, eller iallafall vilja gråta. Poängen är att både jag och Linn satt och hulkade i kapp med varandra när vi såg "127 hours", men inte av medlidsamhet utan av lycka! Lycka och lättnad. Det, mina vänner, är ytterst ovanligt.




Ni vet ju vid det här laget att vi såklart också gick ut en kväll under helgen. Denna helg till Embassy, det var svinkul - såklart. Speciellt kul att kunna ha förfest hos Jenny som varit ensam hela helgen (lyx). Jenny, Tove, Ottilia, jag & Lisa.