lloydilondon

Jag hade kunnat göra en lång historia kort och nöjt mig med att skriva att det var STÖRT. Men jag tänker inte nöja mig med det. Därför kommer det en hel roman nu istället;

Linn (ytterligare en Linn) och Nathalie åkte dåraktigt ut till Alexandra palace klockan 11 kvällen INNAN spelningen och hade läger utanför entrén. Givetvis var det en av de kallaste dygnen och givetvis var de alla klädda i sparkdräckter.

Inte nog med att de var utklädda till jättebebis och jättekanin så var de också 20 timmar tidiga till insläppet. Detta gav tjejerna (och senare även mig och Malin när vi kom och köade de sista 6 timmarna) massa uppmärksamhet och även ett rykte. Personal och turister kom titt som tätt för att se med egna ögon och för att prata med oss. Vi lyckades bli bästis med de flesta vakterna och personalen. Några åkte hem från deras arbetspass och hann komma tillbaka för att hälsa på oss nästa arbetspass. Bäst var att vi lyckades bli bästis och bundis med ordningschefen som hade hand om insläppet.. återkommer mer om det.

Tillsist närmade sig klockan 9 och en lång kö började bildas. Vi stod längst fram med ett förväntansfullt pirr i magen. Speciellt jag och Malin då vi än inte hade våra biljetter (läs tidigare inlägg om detta djävulska krångel). Oroliga att vi ska ha köat i kylan i 6 timmar och sedan få krångel där inne och missta vår plats längst fram. Då tio minuter innan insläpp så efterlyser ordningschefen "de 2 tjejerna som än inte fått sina biljetter". Jag och Malin skuttar upp, ordningschefen öppnar gallret för oss och VI FÅR GÅ IN FÖRE ALLA ANDRA 10 400 PERS!!! Minns att jag och Malin skuttar runt utanför entén ett tag för att riktigt minnas hur 10 400 pers står med öppen mun och undrar vilka vi är.

Väl inne och med biljetter så rusar hela vår liga mot kö 2 som leder in mot salen där spelningen faktiskt ska äga rum. Snart öppnar de även de dörrarna och vi ser det enorma skynket som vi tidigare visste skulle finnas från att ha avundsjukt sett delar av spelningar på youtube. Sen står vi där, ALLRA LÄNGST FRAM PÅ EN SHM-SPELNING med gallret mot magen. Trycket ökar allt eftersom Tim Mason byts ut mot Alesso (pre-DJs). Måste inflika att vi får två handformade hjärtan av Tim och flertal blinkningar av Alsesso. (Och ja, med all säkerhet riktade mot oss, vi gav Tim våra hjärtan och han signerade tillbaka och ögonkontakt är svårt att missta)

En kvart innan SHM intar scenen börjar trycket bli enormt och vi börjar fatta att vi faktiskt har 10 400 pers i ryggen som trycker oss mot ett galler.

Kolla in denna video på introt som någon från folkmassan spelat in, SWEDISH HOUSE MAFIA Denna killen som spelade in detta står kanske i mitten någonstans. Axwell, Angello och Ingrosso är ju skitsmå och för oss så stod de ju bara någon meter ifrån oss. Vi och han har alltså cirka 5000 pers mellan oss och ändå så är trycket där han står hur stort som helst. Jag minns ingenting av vad som visades på skynket på nerräkningen. Jag minns bara att jag stod med armbågarna mot höfterna och med ett stadigt grepp på gallret. Fullt koncentrerad på och andas. Försökte också mentalt förbereda mig för explotionen som väntade då skynket skulle falla. Och när det väl föll då! Då började festen och det var helt saaaaaaaaatans galet. Jag kunde inte röra mig men gjorde mitt allra bästa att göra det ändå. Jag stod jämte Malin och Katy och vi hade så himla kul! Under hela spelningen så skeppades det avsvimmade tjejer och personer med panikattacker fram för att lyftas ut av starka vakter. Sammanlagt så lyftes säkert 500-1000 personer ut ur den galna massan. Däribland även vår stackars Linn som fick en panikattack. Lika ofta som tjejer svimmade så bad jag om vatten av vakterna längst fram. Svetten rann och min hals fick ta mycket stryk efter allt skrik. Hällde alltid hälften av vattnet i halsen resten över mig. Den totala lycko-rusningen och adrenalinet flödade generöst och det är handen på hjärtat det mest maffiga jag varit med om.

Det mest magiska var när grymma John Martin (sångaren från Miike Snow!!) kom ut och ställde sig mitt framför oss och sjöng "Save the world". Jag kan inte lyssna på den låten längre utan att vilja gråta. Mest för att jag minns hur farligt bra det var, lite för att jag längtar tillbaka till just de minuterna av magi.

Hemma klockan 5 på morgonen så låg jag i min säng och kunde trots utmattning inte somna. Jag låg som i extas med en bultande kropp. Jag hade blåa fötter för att de blivit stampade på, en svullen höft efter att jag i ett försök att hoppa blivit inputtad i gallret, en öm mage efter att gnuggats mot stängslet och två blodiga knän. Kinderna hettade efter eld explotionerna från scenen, försökte jag blunda så fladdrade konfettin och glittret från kanonerna längst fram framför ögonen på mig. Och i huvudet spelades "Save the world" med minnet av grymma John Martin ståendes rakt framför mig med SHM-grabbarna bakom honom. Där stod han och bad  oss "turn the crowd up now". Somsagt, magi.