lloydilondon

... Så ta mig fan ska jag också fysikt ta mig dit! Jag har velat och vänt men mest varit feg. Jag vill/vågar inte åka ensam men likförbannat så kommer det nog bli så, så jag få helt enkelt acceptera att endast ha mig själv som resekompanion. (jag fortsätter dock att skicka kraft och pepp via himeln till en viss person). Och om jag får säga det själv så är jag en väldigt kul tjej och hänga med - so lucky me hey!?

Jag har förvirrat irrat omkring med obestämda tankar, helt i oordning. Funderingar kring jobb eller inte jobb. Datum hit och dit. Mina förvirrade tankar ledde mig till tidigare helt okända tankar - kanske så ska jag skita i det? Kanske är det lika bra och jobba på ica i Halmstad hela hösten? Tjäna pengar, lugna ner mig. Ha en fast vardags rutin. Livet är långt.

När dessa tankar plötsligt blev min nya framtids vison (och efter att ha skypat med min syster) så blev det snabbt mycket lättare att inse att jag ska inte alls skita i det! När började jag priotera pengar före livsnjutning? Och rutin är något jag kommer att tvingas dras med resten av mitt långa liv, varför stressa fram en sån redan nu? Och i allvarets stund - livet kanske inte alls är långt. Och ska jag dö så gör jag det hellre i en fallskärms olycka än i en bil krasch på ica Söndrums bilparkering. 

För nu är det så att ingenting leder till ingenting. Någonting leder till någonting. Och någonting är bättre än ingenting.

Varje dagbok har ett inlägg om denna plats, varje årskurs har minst ett tal eller inlämning rörande denna plats. Varje fråga till mina föräldrar om deras jorden runt resa har varit om denna plats.

Jag vill snorkla, hoppa bungy jump, fallskärm, klättra, cykla, segla, dyka, surfa. Jag vill känna ännu mer att jag lever. Varför? För att det är så satans häftigt. Livet. 

Därför så ska jag just göra detta. I Australien!


Bild från min första vecka i London. Hit åkte jag på måfå, och kan vara mitt bästa beslut hitills.